Alla föräldrar går väl säkert igenom perioder som dessa men USCH vad jobbigt det är.
Just nu är jag inne i en period då jag tänker mycket på om det skulle hända mig eller Oliver något, jag försöker att slå bort tankarna så fort de kommer smygandes för tankarna kan verkligen göra mig halvtokig. Dumma dumma tankar.
Jag har ju, som de flesta av er vet, varit ensam med Oliver sedan han föddes för lite drygt 4 år sedan och det gör inte det hela lättare direkt.
Jag vill kunna vara 100% säker att det ALDRIG NÅGONSIN kommer att hända Oliver något och att jag ALLTID kommer att finnas där för mitt älskade lilla barn men säker kan ju ingen vara med något här i livet och det är just dessa tankar som är så oerhört jobbiga. Som tur är så stannar inte dessa negativa tankar hos mig under någon längre tid men det är tillräckligt jobbigt då de hänger över en.
I lördags tex så var jag och Oliver i Humlegårdsparken, Oliver cyklade omkring och hade det så kul, så kul att han knappt lade märke till mig så vid ett tillfälle gick jag snabbt in i stugan för att hämta en kopp kaffe. Dörren till stugan var öppen och Oliver cyklade precis utanför men då han lade märke till att jag var borta så fick han panik, han skrek på mig med en röst som gjorde att håren ställde sig på mig och när jag kom ut och såg honom stå där, ledsen och märkbart tagen, bland alla andra barn så brast det för mig. Jag vet på riktigt inte hur jag skulle klara mig utan Oliver, jag tror inte att jag skulle klara av... Och hur skulle Oliver någonsin klara sig utan mig. Tankar som dessa skrämmer mig något hemskt.
Att det bara har varit jag som har funnits där för Oliver har tyvärr gjort honom osäker i mycket, det märks tydligt när det blir någon förändring på förskolan etc och det gör mycket ont i mig. Oliver är ett mycket tryggt och socialt barn men förändringar klarar han inte alls av bra. Som det där med kalaset sist (läs "poliskalas"), när Oliver förstod att jag skulle lämna kalaset så blev han uppriktigt panikslagen och ledsen.
Min älskade lilla mammagris ❤️
Vi är verkligen ett litet team jag och Oliver och så vill jag ALLTID att det skall vara. Nu och för alltid.
Det finaste, mest älskade och dyrbara jag har.
